280
— Förlåt honom, min broder; ni är ju kristen.
— Ja, jag förlåter honom, ehuru han skrämt mig rätt duktigt.
— Men det är icke nog, sade Chicot; ni måste tända några vaxljus och mumla några böner vid hans lik.
— Hvarför det?
— Du frågar hvarför? För att inte bli arresterad och förd i fängelse som mördare.
— Jag mördare! Denne mannens mördare! Hvad nu! Det är ju tvärtom han, som velat mörda mig.
— Ack ja, min Gud! Och som han ej lyckades göra det, kom hans blod i jäsning, ett blodkärl har sprungit i hans bröst, och så god natt vackert med honom! Emellertid finner ni väl, Gorenflot, att det är ni, som varit orsak till hans död. Visserligen en oskyldig orsak; men innan er oskuld blefve uppdagad, kunde ni komma att slita ganska ondt.
— Jag tror ni har rätt, herr Chicot.
— Ja, så mycket mer som det i den här goda staden Lyon finns en ganska vaksam polis.
— Jesus! mumlade munken.
— Gör således som jag säger, broder: stanna här; upprepa alla böner, både dem ni kan och inte kan, och begif er härifrån i afton, hvarken för fort eller för långsamt; ni känner ju hofslagaren här vid hörnet?
— Ja visst; det var han, som gaf mig det här slaget i går afton, sade Gorenflot och pekade på sitt blå öga.
— Ett rörande minne. Välan, jag skall laga, att ni finner er häst där, förstår ni? Sätt er upp i sadeln, och sedan, såvida ni har någon smula reda på er, hittar ni nog vägen till Paris. Vid Villeneuve-le-Roi säljer ni er häst och tar tillbaka Panurge.
— Ja, ja, den beskedlige Panurge! Men, tillade munken med en ömklig ton, hvad skall jag lefva af under tiden?
— Då jag ger, så ger jag så att det förslår, och låter ej mina vänner tigga, som man gör i S:t Genovevas kloster, sade Chicot. Se här!
Chicot tog upp ur fickan en näfve guldmynt, som han lade i munkens breda hand.
— Ädelmodige man! utbrast Gorenflot. Låt mig få stanna kvar hos er i Lyon! Jag tycker om Lyon, jag.
— Men begrip då en sak, ditt tredubbla nöt! Jag stan-
