— Jo, då ni blef utnämnd till öfverhofjägmästare; ni finner häraf, att, om min lille Henrik icke är fullt så stor narr som jag, är han dock en mycket större tok.
Monsoreau slungade en förfärlig blick på gascognaren.
— Nå, nå, sade Henrik, som fruktade en träta, låt oss tala om något annat, mina herrar!
— Ja, sade Chicot, låt oss tala om madonnan i Chartres och hennes förtjänster.
— Inga gudlösheter, Chicot! sade konungen med sträng ton.
— Jag säga gudlösheter? inföll Chicot. Jag tror du tar mig för en kyrkans tjänare i stället för att jag är militär!
— Min herre, sade Monsoreau helt sakta till Chicot, behagar ni språka litet med mig i den där fönsternischen?
— Hur kan ni sätta det i fråga? Det skall jag göra med största nöje.
— Låt oss då gå afsides.
— Ja, gärna; långt in i skogen, om ni så behagar.
— Håll upp med era infall: här finns ingen, som kan skratta åt dem, sade Monsoreau, i det han med narren gick till fönsternischen. Nu skola vi tala sanning, herr Chicot, herr dåre, herr narr; en adelsman, hör väl på, en adelsman förbjuder er att skratta åt honom och ber er tänka väl efter, innan ni vill stämma möte i skogen, ty där växer en duktig hop af käppar och spön, fullt dugliga att i tjänstgöring efterträda dem, hvarmed Mayenne så allvarsamt lät trakera er.
— Ha, sade Chicot utan synbar sinnesrörelse, ehuru hans mörka öga blixtrade. Ha, min herre! Ni påminner mig om hvad jag är skyldig Mayenne; önskar ni då, att jag skall bli er gäldenär, liksom jag är hans?
— Jag tycker, min herre, att ni bland era borgenärer glömmer att räkna den förnämste.
— Det påståendet förvånar mig, herr grefve, ty jag kan skryta af att ha godt minne; hvem är då den borgenären, om jag får lof att fråga?
— Mäster Nicolas David.
— Åh, hvad honom angår, så bedrar ni er, sade Chicot med ett dystert smålöje; honom är jag ingenting mer skydig; han är betald.
I detta ögonblick kom en tredje och blandade sig i samtalet; det var Bussy.
