12
2.
Gatan la Ferronnerie.
Chicot hade goda ben och skulle nog begagnat sig däraf för att hinna upp mannen, som slagit Gorenflot, om ej något besynnerligt i denne mans hållning, men allra mest i hans följeslagares, antydt, att det vore farligt att söka göra deras bekantskap.
Chicot insåg, att han endast på ett sätt kundo inbilla dem, att han ej följde dem, och det var att skynda om dem. Vid hörnet af gatan Tirechappe gjorde han också detta och skyndade att ställa sig på lur vid ändan af gatan des Bourdonnais.
De båda männen skyndade uppför gatan S:t Honoré, och med hattarna nedskjutna i pannan och kapporna uppdragna till ögonen togo de med brådskande steg och militärisk hållning vägen till gatan la Ferronnerie. Vid hörnet af nämnda gata stannade de för att se sig omkring.
Under tiden hade Chicot kommit ett långt stycke före dem och hunnit ungefär till midten af gatan. Här stod en hästbår. Chicot kastade en blick omkring sig, såg kusken insomnad på kusksätet och en kvinna, som oroligt tittade ut mellan hästbårens gardiner. Chicot kröp ned under en bred stenbänk.
Knappt hade han gömt sig där, förrän han fick se de båda männen stanna bredvid hästarna; en af dem vände sig till kusken, och som denne var hårdsöfd, lät den, som sökte väcka honom, en äkta gascognisk svordom undfalla sig, medan den andre, ännu otåligare, lindrigt stack kusken i armen med udden af sin dolk.
— Aha, sade Chicot, jag bedrog mig då ej; det var således landsmän; nu förvånar det mig inte mer, att de så eftertryckligt slogo till Gorenflot, efter han smädade gascognarne.
Den unga kvinnan lutade sig ut, och Chicot kunde nu bättre observera henne; hon var omkring tjugu år, ganska vacker men mycket blek.
De båda männen nalkades hästbåren. Den längste af dem fattade damens hand, och i det han satte foten på fotsteget, sade han:
