Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
31


4.
Drömmen är ibland svår att skilja från verkligheten.

Innan Bussy neddignat, hade han emellertid haft nog sans att stoppa sin näsduk under kläderna och spänna sitt värjgehäng därofvanpå, hvilket sålunda utgjorde ett slags förband på det djupa sår, hvarur blodet ymnigt strömmade; men då detta var gjordt, hade han redan förlorat så mycket blod, att han föll i vanmakt.

Men vare sig, att uti hans hjärna lifskrafterna ännu verkade under den skenbara sanslösheten, eller att denna sanslöshet upphört för att aflösas af en feber, som följdes af en ny vanmakt, nog af, se här hvad Bussy såg eller trodde sig se under detta tillstånd af dröm eller verklighet.

Han befann sig nu i ett rum, försedt med möbler af skulpteradt trä, tapeter, prydda med mytologiska figurer, och måladt tak. Emellan de bägge fönstren syntes ett fruntimmersporträtt, strålande af ungdom och skönhet; det föreföll Bussy, såsom om ramen till detta porträtt endast utgjordes af en dörrkarm. Orörlig utsträckt på en säng och där kvarhållen liksom af en öfvernaturlig makt, betraktade Bussy med stirrande blick dessa figurer. Månne han väl redan förr sett dem, eller såg han dem nu för första gången? Denna fråga kunde han ej besvara, ty därtill var hans hufvud alltför oredigt.

Men plötsligt steg kvinnoporträttet ur sin ram, och en tillbedjansvärd varelse, klädd i en dräkt af hvitt ylle och med fladdrande hår, nalkades honom. Denna kvinna var så underbart skön, att Bussy gjorde en häftig rörelse för att kasta sig till hennes fötter. Men han tyckte sig fjättrad i sin säng med samma bojor som kroppen i grafven.

Denna känsla förmådde honom att kasta ögonen på den säng, där han låg; den föreföll honom att vara en af de präktigt arbetade sängarna från Frans I:s tid, försedd med ett omhänge af hvitt damast.

Figurerna på väggarna upptogo ej längre Bussys uppmärksamhet. Porträttet var nu för honom allt, och han försökte att fästa sina ögon på det tomma rum det lämnat i ramen: men liksom ett moln sväfvade framför denna ram och dolde den för honom. Hans blickar riktades ånyo på