ga skönhet, den han så till sägandes, först hade upptäckt. Under en hel afton hade han haft sina eldiga blickar fästa på den unga kvinnan, som ej upplyfte sina nedslagna ögon. Bussy tänkte ej på, hur mycket Diana led, då hon höll sina ögon sålunda nedslagna.
— Ack, sade Bussy för sig själf, då han såg, att han förgäfves väntade på ett ögonkast af henne, kvinnorna äro listiga och djärfva, endast då det handlar om att narra en förmyndare, en man eller en mor; men är det fråga om att gälda en simpel skuld af erkänsla, då äro de blyga och fega. De äro så rädda för misstankar och fästa ett så öfverdrifvet pris vid sin minsta ynnest, att de föga fråga efter att krossa ett hjärta, om det så faller dem in. Diana kunde ju öppet sagt mig: tack, grefve de Bussy, för hvad ni gjort för mig, men jag älskar er ej. Häraf skulle jag antingen fått döden eller blifvit botad. Men nej, hon låter mig hopplöst älska; dock har hon därvid ingenting vunnit; ty jag älskar henne ej mer, jag föraktar henne.
Med raseri i hjärtat aflägsnade han sig.
I detta ögonblick var det ej mer detta ädla ansikte, som väckte kvinnornas kärlek och männens fruktan; det var en mulen panna, en hemsk blick, ett gäckande smålöje.
Då Bussy gick ut, såg han sig händelsevis i en stor venetiansk spegel och fann sin bild odräglig.
— Ack, sade han, jag är ju galen, då jag, därför att en föraktar mig, gör mig afskyvärd för hundra andra, hvilka söka mig! Men hur kommer det till, att hon föraktar mig, och hvem föredrar hon?
— Kanske det där långa skelettet med den gula hyn och som ständigt med sin svartsjuka blick rufvar öfver henne och ej heller låtsar se mig? När jag betänker, att jag, om jag ville, inom en kvart kunde hålla honom stel och kall under mitt knä, med tio tum af min värja i hans hjärta; att jag kunde öfverskölja hennes hvita, blomsterprydda klädning med hans blod; att jag kunde göra mig, om ej älskad, så åtminstone hatad! Ja, hennes hat, hennes hat snarare än hennes likgiltighet!
— Ja, men detta vore ju något helt vanligt och lumpet; det kunde anstå en Quélus, en Maugiron, i fall en sådan verkligen kunde älska. Bättre är att likna denne Plutarki hjälte, den jag så mycket beundrat, den unge Antiokus, som dog af kärlek utan att yttra en klagan. Ja, jag vill
