34
mörda oss med åtlöjets vapen, medan han väntar på att få mörda oss med dolken.
— Hertigen af Anjou, hvars beröm skallade genom gatorna! Ni hörde det ju själf, sire? sade Quélus.
— Saken är, sade d'Epernon, att det är han, som nu är herre och konung i Paris; försök att gå ut, sire, och ni skall få se, om man aktar er mer än oss.
— Ack, min bror, min bror! mumlade Henrik med hotande ton.
— Sire, sade Schomberg, många gånger ännu skall ni säga: min bror, min bror! utan att fatta något beslut mot denne bror, och ändock försäkrar jag er, att denne er bror står i spetsen för en sammansvärjning.
— Just det ville jag öfvertyga dessa om, då du kom in, d'Epernon; men de svarade mig endast med att rycka på axlarna.
— Sire, sade Maugiron, vi ryckte på axlarna, ej för det ni påstod, att en sammansvärjning var å bane, utan för det vi ej hörde er ha lust att kufva den.
— Och nu, sade Quélus, vända vi oss åter till er, sire, för att säga: rädda oss, sire, eller snarare, rädda er själf; ty då vi ej mer finnas till, finnes heller ingen, som försvarar er. I morgon kommer hertigen af Guise till Louvren; han ber er utnämna en chef för ligan; ni utnämner hertigen af Anjou, såsom ni lofvat honom, och är hertigen af Anjou väl en gång chef för ligan, d. v. s. står i spetsen för etthundra tusen parisare, upphetsade genom denna nattens orgier, så skall han med er göra hvad han behagar.
— Aha! sade Henrik; ären I således hågade att bistå mig, i händelse det skrede till någon ytterlighet?
— Ja, sire, svarade med en röst de unga männen.
— Sire, sade Schomberg, vi kunna således hoppas, att förolämpningen ej skall bli ohämnad?
Henrik gaf dem tecken att vara tysta, sänkte hufvudet och tycktes tänka efter. Efter ett ögonblick sade han:
— Quélus, gå och hör efter, om hertigen af Anjou återkommit till Louvren.
— Ers majestät har då fattat ett beslut? frågade Maugiron.
— I skolen få se, sade konungen.
Quélus kom ofördröjligen tillbaka och sade, att hertigen ej ännu anländt.
