det är med mitt sår, och nu är det tvärtom jag, som skall göra reda för en annan person.
— Ack, Saint-Luc har då verkligen sårat er? Ni har duellerat med honom! utropade Jeanne; jag hade ju ändå rätt.
— Nej, visst icke, min fru. Saint-Luc och jag ha ej varit i minsta handgemäng, och det är, Gud ske lof! ej han, som sårat mig; han har tvärtom gjort allt, hvad han kunnat, för att hindra det. Han har väl redan talat med er om den vänskap, som numera råder oss emellan?
— Han? Hur skulle han kunnat berätta mig det, då jag ej fått se honom?
— Har ni ej sett honom?
— Ack nej! Visst icke.
— Men hvar kan han då vara?
— Det är just det, jag ville fråga er om, suckade Jeanne.
— Men omtala då, min fru, hur det gått till, sade Bussy, som anade förhållandet; det är ju alltför löjligt.
Den stackars unga frun såg förvånad på Bussy.
— Nej, det är mycket ledsamt, ville jag säga, återtog han hastigt. Jag har haft en så stark blodförlust i följd af mitt sår, att mitt hufvud icke är rätt redigt. Berätta för all del denna bedröfliga historia.
Jeanne började nu omtala allt, hvad hon visste, nämligen att konungen befallt Saint-Luc följa med, att Louvren blifvit stängd och att vakten bortskickat herr de Brissacs tjänare.
— Godt, sade Bussy, nu förstår jag: hans majestät har fört Saint-Luc med sig till Louvren, och, väl inkommen dit, har Saint-Luc cj fått tillstånd att lämna slottet.
— Hvarför det? frågade Jeanne.
— Åh, min fru, svarado Bussy förlägen, ni begär då, att jag skall yppa statshemligheter?
— Men, återtog den unga frun, både jag och min far ha varit till Louvren, och vakterna svarade, att de ej förstodo, hvad vi menade, och att herr de Saint-Luc säkert vore hemma hos sig.
— Ännu ett bevis på, att Saint-Luc är kvar i Louvren, återtog Bussy.
— Tror ni det? frågade Jeanne häftigt.
— Jag är säker därpå, min fru; vill ni själf öfvertyga er därom?
