— Ers höghet, jag vill ej göra dem den glädjen att medge det; men, oss emellan sagdt, fick jag ett rätt duktigt styng i sidan.
— Ack, de skurkarne! utropade hertigen. Aurilly hade således rätt, då han försäkrade, att de hade ondt i sinnet.
— Huru? utbrast Bussy; ni märkte försåtet; ni hade Aurilly med er, Aurilly, som handterar värjan lika bra som lutan; han förstod, att de hade ondt i sinnet; I voren två och de bara fem; och ni lurade ej på dem för att kunna bistå den de ville anfalla?
— Men hvad vill du då, att jag skulle göra? Jag visste ju inte, hvem det gällde.
— Ah, ers höghet, då ni kände igen konung Henrik III:s vänner, horde ni kunnat räkna ut, att det var någon af era vänner det gällde, och som det just icke finns någon annan än jag, som har nog mod att vara er vän, så var det lätt gissadt, att det var mig, de ville åt.
— Du har kanske rätt däri, min käre Bussy, svarade prinsen; men jag tänke icke på det då.
— Ne-nej, suckade Bussy, som ej fann något annat ord att uttrycka, hvad han tänkte om sin herre.
Man anlände snart till Louvren. Vakten hade visserligen att befallning att ej insläppa någon; men, som man förstår, kunde detta ej gälla den förste i riket näst konungen. Prinsen och hans följe försvunno således snart under vindbryggans hvalf.
— Ers höghet, sade Bussy, då de kommit in på borggården, håll nu räfst och kom ihåg ert löfte, att den skall bli eftertrycklig. Jag har emellertid ett par ord att tala med någon här.
— Du lämnar mig då, Bussy? sade oroligt hertigen, som tycktes hafva räknat på Bussys närvaro.
— Jag måste det. Men var säker på, att när det blir som hetast, skyndar jag till er. Skrik blott duktigt, nådig herre, så att jag hör er; ty om jag icke hör er skrika, kommer jag naturligtvis ej.
Då hertigen nu inträdde i drabantsalen, smög Bussy sig in i rummen, åtföljd af Jeanne.
Bussy kände Louvren lika väl som sitt eget palats. Han tog af åt en stentrappa, passerade ett par ensliga korridorer och hann slutligen till ett slags förmak.
— Vänta mig här, sade han till Jeanne.
