52
Chicot tillkallade nu en tjänare.
— Konungen har ändrat mening, sade narren; han vill ha en god aftonmåltid för sig och Saint-Luc; särskildt har han befallt, att vin inte får fattas.
Betjänten skyndade att verkställa Chicots befallning, den han ej betviflade vara konungens.
Henrik hade, som sagdt, gått in till Saint-Luc, hvilken, på förhand underrättad om hans majestäts besök, hade lagt sig och lät läsa böner för sig af en gammal tjänare, som följt honom till Louvren och där blifvit fången liksom han själf. Borta i ett hörn satt, djupt insomnad, den unge pagen, som Bussy ditfört.
Med en enda blick öfversåg konungen allt detta.
— Hvem är den där ynglingen? frågade han orolig.
— Ers majestät har ju tillåtit mig att kalla hit en af mina pager.
— Aha! Nå, hur är det med dig!
— Sire, jag har stark feber, sade Saint-Luc.
— Ja, du är verkligen alldeles scharlakansröd i ansiktet, min son, återtog konungen; låt mig känna på din puls. Du vet, att jag är en smula läkare.
— Saint-Luc räckte ut handen. Han var synbarligen vid dåligt lynne.
— Ja, sade konungen, pulsen är verkligen mycket ojämn. Jag skall kalla hit min lifmedikus och skall själf vaka öfver dig.
— Sire, det skulle jag aldrig kunna tillåta.
— Jag skall låta bädda en säng åt mig i din kammare, Saint-Luc. Vi skola prata hela natten. Jag har tusen saker att …
— Ack! afbröt Saint-Luc förtviflad; ni säger, att ni är läkare, sire, att ni är min vän, och ändå vill ni hindra mig att sofva. Minsann, sire, har ni ej som doktor ett bra eget sätt att behandla era sjuka och som vän ett bra eget sätt att älska era vänner.
— Men vill du då vara alldeles ensam, så sjuk som du är?
— Sire, jag har ju min page Jean.
— Men han sofver ju?
— Det är just på det sättet jag vill att folk skall vaka öfver mig; ty då hindra de mig ej från att själf få sofva.
— Låt mig åtminstone få vaka tillika med honom. Jag skall inte tala dig till, annat än då du är vaken.