En tredje beströk konungens ansikte med en röd doftande massa, och med tillslutna ögon samt allvaret och majestätet hos en indisk gud lät konungen sina tjänare förrätta denna aftontoalett.
— Saint-Luc, frågade han otåligt, hvar är Saint-Luc?
Saint-Luc inträdde i det samma. Chicot fattade honom vid handen och förde honom fram till konungen, i det han sade:
— Se här har du din vän, Saint-Luc; befall honom nu också att gnida in sig med den där smeten; ty eljest skall han lukta illa för dig, som luktar så godt, eller också skall du lukta för godt för honom, som luktar ingenting. Men hit med smörja och kammar; jag vill också känna, hur det smakar.
— Chicot, svarade konungen, din hud är så sträf, att den skulle göra ända på all min pomada, som knappt räcker till åt mig själf, och ditt hår är så borstlikt, att det skulle bryta sönder mina kammar.
— Min hud har blifvit sträf i din tjänst, otacksamme furste, och mitt hår har blifvit styft däraf, att du ständigt gör mig så ledsen, att det reser sig på ända. Men om du vägrar mig smörjelsen för min utvärtes människa, så mycket värre, jag säger inte mer, min son.
Henrik ryckte på axlarna, liksom hade han varit föga böjd att roa sig åt narrens skämt.
— Låt mig slippa höra ditt pladder, sade han. Därpå vände han sig till Saint-Luc och frågade:
— Nå, min son, hur är det med ditt hufvud?
Saint-Luc förde handen till pannan och suckade.
— Kan du tänka, fortfor Henrik, att jag sett den där Bussy af Amboise. Aj, du bräuner mig! ropade han åt kammartjänaren.
— Denne knäföll häpen.
— Bussy af Amboise? upprepade Saint-Luc orolig.
— Ja, fortfor konungen; men tänk dig, de där oskickliga slynglarne voro fem och ha dock förfelat målet. De förtjänte steglas. Om du varit med, Saint-Luc, tror du inte, att du skulle lyckats bättre?
— Det är möjligt, att jag inte varit lyckligare än mina kamrater, svarade Saint-Luc.
— Åh, hvad du pratar! Jag slår vad om tiotusen écus,
