60
Det hemlighetsfulla i detta uppträde ökades allt mer och mer, ty konungen begärde fortfarande ifrigt en biktfar.
Genast svingade sig ett ilbud upp på en häst, hvars hofvar kastade tusen gnistor kring Louvrens borggård, och fem minuter därefter anlände, väckt eller rättare sagdt ryckt ur sin djupa sömn, superiorn i jesuiterklostret. Vid dennes ankomst lade sig tumultet, tystnaden inträdde åter, men de oroliga frågorna och slutsatserna fortforo, ty man förfärades i högsta grad öfver konungens begäran.
Dagen därpå är konungen uppe förr än alla andra och befaller, att Louvrens portar skola stängas för alla utom för superiorn. Därefter tillkallar han skattmästaren och ceremonimästaren, fattar sedan sin mässbok, läser böner och klipper ut helgonbilder och tillsäger plötsligt, att hans vänner skola samlas hos honom.
Vid denna befallning går man först till Saint-Luc, den man finner ännu sjukare än förut. Hans sjukdom hade urartat till en djup dvala, så att han var den ende i hela palatset, som ej hört det ringaste af nattens uppträde, ehuru han blott genom en tunn brädvägg var skild från kungen.
Då Henrik får höra detta, gör han korstecken och tillsäger, att hans apotekare skall efterskickas för den sjukes räkning. Därefter befaller han, att inom Louvren Augustinerklostrets stränga regler skola iakttagas och går svartklädd och dyster förbi Schomberg, som haltar, d'Epernon, som bär armen i band, Quélus, som ännu har känning efter slaget i hufvudet, d'O och Maugiron, som darra af fruktan. I förbigående utdelar han åt dem gissel och befaller dem att gissla sig så mycket de orka. D'Epernon anmärker då, att, som han bär högra armen i band, bör han vara fritagen från ceremonien, emedan han ej är i stånd att återge de slag han erhåller, hvilket så till sägandes skulle utgöra en disharmoni i gisslings-symfonien. Henrik svarar honom då, att hans botgöring därigenom blir Gudi så mycket behagligare. Konungen själf är den förste att gifva exemplet, i det han kläder af sig och gisslar sig som en martyr. Chicot ämnar som vanligt att skratta och gyckla, men konungen kastar på honom en blick, som säger, att nu är ej rätta ögonblicket därtill. Narren tar då ett gissel och börjar gisslandet, men med den skillnad, att han, i stället för att slå sig själf, slår de andra, och då han snart nog ej finner någon rygg i sitt
