62
Allt detta hade man företagit för att göra konungen till viljes, utan att någon förmått utleta orsaken, hvarför denne furste, som ett par aftnar förut varit så glad och dansat så ifrigt, nu med ens så späkte sig.
Hugenotterna, ligisterna och fritänkarne uppskattade till dess rätta värde denna hastigt påkomna späkning, och skrattande hade de sett processionen af botgörande draga förbi.
Konungen återkom alldeles fastande, med långa röda och blå strimmor utåt rygg och axlar; på hela dagen lämnade han ej drottningen, och vid hvarje kapell på vägen lofvade han henne stora summor och uppgjorde planer till pilgrimsfärder i sällskap med henne.
Chicot, trött af gisslingen och hungrig till följd af den ovanliga kroppsrörelsen, som konungen ådömt sina vänner, hade tillika med några af hofvets fritänkare ofvanför Montmartre smugit sig in i trädgården till ett då för tiden mycket beryktadt värdshus, där förfriskat sig med kryddvin och ätit upp en hel stekt anka, hvarefter han åter intagit sin plats i processionen, som nu återvände till Louvren; med fördubblad styrka gisslade han nu alla dem, som befunno sig i hans grannskap, och utdelade den fullkomligaste syndaförlåtelse, som han kallade det.
Då aftonen kom, kände sig konungen uttröttad af allt detta. Han lät då servera sig en mycket tarflig kvällsvard, baddade sin misshandlade lekamen och gick sedan in till Saint-Luc, som han fann vaken och mycket munter.
Konungen hade blifvit mycket förändrad; alla hans tankar voro nu vända på de mänskliga tingens fåfänglighet, på späkningar och på döden.
— Ack, sade han helt sorgset, Gud har gjort väl uti att göra lifvet så bittert!
— Hvarför det, sire? frågade Saint-Luc.
— Ty om man är trött vid denna världen, önskar man sig döden i stället för att frukta den.
— Förlåt, sire, sade Saint-Luc, ni talar efter ert tycke, men hvad mig angår, så önskar jag ingalunda att dö.
— Hör på, Saint-Luc, sade konungen och skakade på hufvudet, om du gjorde rätt, så följde du mitt råd eller rättare mitt exempel. Vill du, så öfvergifver jag min krona, och du din hustru, och så gå vi båda i kloster. Jag har på förhand påfvens tillåtelse därtill, och redan i morgon
