— Skurk! mumlade Henrik.
— Det är icke allt, återtog rösten.
— O, nej! Jag bekänner äfven, att jag i samråd med min moder Katarina af Medici sökt förjaga ur Frankrike min svåger, konungen af Navarra, efter att ha nedgjort alla hans vänner, samt min syster Margareta, sedan jag dödat alla hennes älskare. Allt detta ångrar jag uppriktigt.
— Ack, din bof! hväste konungen med sammanbitna tänder.
— Henrik, min son, låt oss ej förtörna Herren genom att söka dölja, hvad han redan vet lika väl som vi.
— Men det är icke nu fråga om politik, återtog rösten.
— Ja så, svarade Chicot med jämmerlig ton, det är fråga om mina seder, är det icke så?
— Jo, svarade rösten.
— Det är sant, o Herre! återtog Chicot, i det han fortfor att tala i näsan, att jag är en vekling, en vällusting, en lätting, en enfaldig och skrymtaktig varelse.
— Ja, det är sant, svarade rösten med ihålig ton.
— Och jag har illa behandlat kvinnorna, i synnerhet min ädla hustru.
— Man bör älska sin hustru såsom sig själf och öfver allting annat! dundrade rösten.
— Ack, suckade Chicot, därutinnan har jag mycket syndat.
— Och du har äfven förledt andra att synda, därigenom att du gifvit ett dåligt exempel.
— Det är sant, mycket sant.
— Du har varit nära att draga den arme Saint-Luc i fördärfvet. Sänd honom redan i morgon tillbaka till de sina.
— Aha! hviskade Chicot, rösten tyckes vara mycket god vän med huset de Cossé.
— Och om du icke gör honom till hertig, så skall du evinnerligt brinna i den ugn, där Sardanapalus, Nebukadnezar och marskalk Retz vänta dig.
Henrik suckade oroligt, ty vid denna hotelse greps han åter af en förfärlig fruktan.
— Men märker du inte, hviskade Chicot, huru himlen intresserar sig för Saint-Luc? Man skulle minsann kunna tro, att han får Vår Herre till allt hvad han vill.
Henrik tycktes ej lyssna till Chicots gycklande anmärk-