Hoppa till innehållet

Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

76

löjliga scen hunnit att säga ett enda ord, så hastigt hade skådespelet förändrats. Henrik bröt först tystnaden.

— Bort! ropade han, och i det han gaf vika för ett raseri, ovärdigt en monark, ryckte han språkröret från Saint-Luc och höjde det för att slå honom därmed.

Men hastigt, liksom en orm stungit honom, rusade Saint-Luc upp och sade:

— Sire, ni har ej rätt att slå mig annat än i hufvudet; jag är adelsman.

Henrik kastade då ifrån sig språkröret, som i det samma upptogs af Chicot. Då denne hört bullret af den inslagna dörren, hade han funnit, att en medlare vore af nöden, hvarför han i ögonblicket skyndat dit.

Han lät Henrik och Saint-Luc hållas, sprang till sängen, ty han anade, att någon gömt sig där, och drog fram den darrande unga frun.

— Se, ropade han, Adam och Eva efter syndafallet! Du jagar väl bort dem, Henrik?

— Ja, svarade konungen dystert.

— Vänta då, så får jag bli ängeln med svärdet, återtog Chicot, och i det han trädde emellan konungen och Saint-Luc, utsträckte han språkröret öfver de bägge brottsligas hufvud och sade:

— Detta är mitt paradis, som I genom er olydnad gjort er förlustiga af. Jag förbjuder er att dit återvända.

Saint-Luc hade slagit armen om sin hustrus lif för att, om så behöfdes, försvara henne mot konungens vrede. Chicot hviskade till honom:

— Om ni har en god häst, så sporra honom tills han stupar, men laga bara, att ni är tjugu lieues härifrån i morgon bittida.




11.
Bussys efterforskningar.

Emellertid hade Bussy återvändt till sin bostad. Han grubblade oupphörligt på den föregående nattens äfventyr. Hvad som är säkert, sade han för sig själf, är, att jag