116
att hon orkade bära dem, läggas på hennes skuldror? — Hon hakade sig fast vid Linds arm och sökte hjälp hos honom, han var starkare än hon, ty han grubblade ej.
Djurflocken var redan skingrad, endast ett par fåglar svagare än de andra hade trampats ned och lågo döda på gräsmattan.
— Lif är nåd, sade hon sakta, då hon såg dem.
En half timme stodo de båda människorna och blickade frågande i samma riktning. Nej, elden hade slocknat, rökmolnen voro skingrade, vulkanen sof. Då gingo de säkra på sin sak hand i hand åt grottan till. Det var något, som först och främst dref dem dit, det ställe, där de tillbragt så många dagar och nätter, var dem för kärt att ej blifva deras första tanke.
Bäcken syntes dem stridare än under gårdagen och ett längre stycke af dess ena strand hade rasat, så att den blifvit bredare från skogen till mynningen. Sandslätten, där de först landat, var oförändrad, men åsen bakom densamma föreföll kortare och lägre än förut.
— Se, sade Lind, då de hunnit dit — härifrån och bort till grottan har stranden sjunkit i hafvet.
Miss Elisabeth nickade tyst, hon hade sett.
De klättrade vidare öfver stenblocken och blickade skrämda ned mot hafvet, som numera plaskade mot en klippstrand, där förr en sandslätt utbredt sig. Enligt hvad de under sin brådskande färd iakttogo, var ingenting annat förändradt, men det var tillräckligt att göra dem eftertänksamma. Nedanför grottan fanns blott en sandremsa högst tjugo fot bred kvar, utanför den syntes stranden stupa tvärbrant i böljorna. Men upp till grottan var en bred väg banad, sluttningens ihåligneter hade fyllts med nedrullade stenar och där sådana förut stängt vägen, så att de måst göra långa krokar kring dem, funnos nu jämna ytor, naturkrafterna hade beröfvat dem en del af den mark, de vant sig vid att trampa, men liksom på lek i ersättning gifvit hvad de själfva aldrig skulle lyckats fullborda. Lind skyndade snabbt uppåt den nya stigen, medan miss Elisabeth dröjde nedanför. Hon såg honom luta sig ned och gå in i grottan. Strax därefter kom han tillbaka och ropade.
— Här inne tycks ingenting ha händt, hvarenda sak står orörd på sin vanliga plats.
Hon ilade upp till honom och trädde in i grottans halfskymning, som om hon velat omfamna hvarje föremål där.
