Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

137

Hon gick tätt intill honom och stödjande sig mot hans axel sade hon innerligt.

— Barnen skola en gång tacka dig.

— Det är inte för deras skull, svarade han grumligt och sjönk ihop, men endast för att genast räta upp sig igen, och med någonting, som förskönade hans grofva drag, tillade han. — Jag gör det endast för dig.

Hon darrade lätt men stod kvar stödd mot honom, fastän hans djupa ton och den åtbörd, som beledsagade orden, sade långt mer. Hvar som helst annorstädes skulle denna kärleksförklaring från en snart femtioårig mans läppar till en solbränd kvinna höljd i några gethudar framkallat axelryckningar och skratt, här blef det vackra i hans offer förstådt och mottaget lika enkelt som det gafs, det var allt. De tryckte hårdt hvarandras händer, ingenting mer.

Med sitt veka, inåtvända leende såg hon drömmande utåt rymden. Då fångade hennes blickar de hvita seglen där ute och hon skakades af en elektrisk stöt, medan ögonen spärrades upp, som om de först nu fått syn på skeppet. Äfven till henne medförde det något af det gamla. Dunkla minnen vaknade, slottet i England dök som i en vision upp ur vågorna, där klingade muntra skratt, frasade siden och i rytmisk dans rörde sig en flock sköna damer förda af eleganta kavaljerer. Liksom hypnotiserad stirrade hon oafvändt på civilisationens budbärare, som snigelartadt långsamt närmade sig de lyckliga människornas ö, och med ens sprang en ny tanke fullt färdig fram i hennes hjärna. Om hon skulle skynda tillbaka, förneka barnen, ljuga på mannen, svära sig fri, henne skulle man tro, och så var hon borta från allt detta, trädde åter in bland bildade och belefvade människor, miss Elisabeth Devereux, som man beklagade, emedan hon lidit, och bugade sig för, emedan hon var så intressant. Nej emedan hon varit nog olycklig att nödgas ljuga, svära falskt och förneka naturens röst — men det skulle ingen få veta. Ett ögonblick blott och tanken sjönk åter i den afgrund, hvarifrån den kommit. Hon rodnade ej för sig själf, men hon frös ända in i hjärterötterna; lögn, mened och förnekelse var det första minnet af civilisation och bildning väckt. Anfallet var öfver och lugnt sade hon:

— Kom så gömma vi oss i grottan, eljes kunna de kanske genom sina kikare se oss från fartyget.

— Håll mig i handen! bad han och hon gjorde så,