Hoppa till innehållet

Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

16

— Storm i sikte, inte sant?

— Nåja, ifall ni lofvar att inte oroa damerna så … vi äro på väg in i ett oväderscentrum. Senast i morgon bittida hafva vi orkanen öfver oss. Vi bruka varsko hvarandra så där, det är alltid bra att på förhand veta hvad som förestår. — Har ni sett på barometern, Kaas?

— Stod på 763 för en timme sedan.

— Före ett har den ramlat ned åtskilliga millimeter. — Varsko gubben, Kaas, men försiktigt, så att ingen märker något.

— Behagar ni en cigarr, löjtnant? frågade Strickland lugnt. — Genera er inte, den är ypperlig och jag har fem hundra till med mig ombord. — Alltså tidigt i morgon bittida, sade ni. Jag skall säga till uppassaren att purra mig före fyra. God natt! — M:r Skickland lämnade kommandobryggan helt belåten med den upplysning han erhållit. En liten, treflig storm var just det afbrott, han ansåg behöfvas, den skulle lifva upp passagerarnes dåsiga lifsandar. Under sin promenad öfver däcket kastade han en lång blick mot horisonten, bakom hvars hotfullt svarta dok morgondagens öde låg förborgadt. Och därefter flögo hans ögon till det bläcksvarta vattnet, som kastades åt sidorna af »The Eagles» skarpa bog. — Det är just, hvad vi behöfva, tänkte han ännu en gång — det skall rycka upp oss, ty den här enformigheten börjar blifva fördömdt tråkig.