74
sinnes, det var ännu långt till den tidpunkt, då hon skulle vinna full klarhet om, hvilken ofantlig omhvälfning hela hennes lif undergått. Tills vidare var allt detta nya en obehaglig pröfning, som den gode guden till hennes eget bästa låtit henne genomgå, hon var för väl uppfostrad, att ej inse det. På det tänkte hon dock minst, för hennes lifliga sinne hade en ny bild börjat hägra. Hon såg sig själf sittande i en bekväm hvilstol på Manoor Castles eller någon af de andra herrgårdarnes trefliga verandor, berättande sina minnen och äfventyr, under det att en lysande krets af väninnor och kavaljerer med andäktigt deltagande åhörde hennes ord. Det var en triumf, som väntade henne, och hon ville ej uppskjuta den för länge.
— Hvar har ni rest signalstången? frågade hon Lind och steg upp från sin plats.
— Det är allt en god half timmes väg dit. Jag fruktar, att ni inte orkar, miss.
— Jag känner mig underbart stark just nu. — Och utan att invänta hans svar började hon modigt klättra uppför klippväggen.
Lind skakade ogillande sitt hufvud, men följde henne som en lydig pudel. Han var glad öfver hennes oväntade kraftfullhet, men mest öfver den belöning, som skulle blifva hans, när de sluppit ur sitt fängelse. Vän att taga dagen som den kom, var hans fruktan för länge sedan bortblåst. Utan större besvär förskaffade han sig mat och dryck, luften var mild och nätterna varma, och nu sedan hans härdade kropp öfvervunnit följderna af hungerlidandena i jollen, ansåg hån sig ej ha så mycket att önska. Med en sjömans vanliga lätthet att byta om sinnesstämning hade han redan börjat finna sig i sitt öde; och så föllo dessa tusen pund som från skyn. Det var lyckan och den födde otålighet och missnöje. Men nu skrattade han högt hvar gång dn tyst nämnde denna summa, och han gjorde det ofta.
— Hvarför är ni så glad? frågade miss Elisabeth och stannade för att pusta ut. Hon hade öfverskattat sina krafter, men ville ej erkänna det och gick vidare efter en kort stunds hvila.
— Åh — Lind flinade till — tusen pund, miss!
— Jaså, sade hon och fortsatte öfver stenslätten. — Att ni kan tänka på det ännu.
