Sida:Gustaf Retzius som etnograf – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift (1919).djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

GUSTAF RETZIUS SÅSOM ETNOGRAF.

Måndagen den 28 juli var minnesringning på Skansen, en av vetenskapens främste stormän fördes till den sista vilan. Professor Gustaf Retzius hade slutat sitt rastlöst verksamma och välsignelsebringande liv. — Många minnesrunor över den fredjade vetenskapsmannen ha sedan dess tecknats, där hans forskaregärning inom biologien, histologien och antropologien särskilt framhållits, och må det nu falla på Fataburens lott, att med tacksamhet framhålla den insats han gjort inom etnografien, ty även här äger hans verk beståndande värde. Hans monumentala arbete »Finska kranier» omfattar även en etnografisk avhandling, som tills dato är den bästa på svenska språket utgivna rörande finsk etnografi (1878). I något sammanträngd form inflöt samma avhandling i serien »Bidrag till vår odlings häfder» (1881) under titeln »Finland i Nordiska museet, några bidrag till kännedom om finnarnas gamla odling.»

Såsom förelöpare till ovannämnda båda arbeten utkom redan år 1876: »Från Finlands bygder, Etnografiska bilder och minnen.» En poetisk och medryckande skildring av Kalevalas land och folk, som innan den erhöll bokform var införd i Ny illustrerad tidning. Gustaf Retzii arbete inom etnografien kom även att bliva i väsentlig grad befruktande. Liksom Artur Hazelius på andra sidan Kölen väckte det etnografiska intresset till liv blev det Gustaf Retzius förbehållet att utföra samma mission på andra sidan Bottenhavet.

Från den finska resa, som givit uppslag till ovannämnda båda arbeten, hemfördes även en samling etnografica, vilken såsom gåva överlämnades till dåvarande »Skandinavisk-etnografiska samlingen», som Nordiska Museet då benämndes. — Gustaf Retzii forskarefärd