en fornare, den andra en nyare tid, såsom händelsen sannolikt är med t. ex. haitr och haitir. Stundom finnes tveljudet ei, för ai, alldeles emot språkets både forna och nutida lynne, såsom: 3. 10 fram reida, men 3. 16 framraiþa, 3. 7, 11. 4 weita och 7. 16, 18 weitr (waitir), 16. 20 einloyptri, 21. 4 þeim. Uti ett ord synes likväl det gamla ai afgjordt hafva öfvergått till ei, nämnligen pl. tweir nom. och tweim dat. (stundom finnes t. o. m. tuer, tuem, twem), emedan fornformen twaim ingen enda gång förekommer uti handskr. A. (uti den yngre B. träffas dock twaim emellanåt, t. ex. 12. 45, i noten).
Att för alla ofvanstående fall bestämma, hvilket skrifsätt grundar sig på verkligt fornbruk, och hvilket åter på missförstand eller felskrifning, torde städse blifva nära nog omöjligt, och några fasta reglor, som vid alla likartade tillfällen strängt och följdriktigt kunna tillämpas, lära således svårligen kunna uppställas, när fråga är om en så forn tunga som den Gutniska, särdeles då hon så godt som endast finnes bevarad uti en enda handskrift och några runinskrifter, hvilka till större delen icke äro af särdeles hög ålder. Man nödgas derföre ofta bestämma sig för det, som synes mest sannolikt, sedan man anställt en noggrann jämnförelse mellan Gutniskans alla qvarlefvor inbördes, samt mellan dem och det nu lefvande Gotlandsmålet. Under sådana förhållanden kan det derföre icke väcka någon förundran, om meningarna angående det rätta till äfventyrs varda både många och skiftande. I vissa fall är det åter alldeles påtagligt, att olikheterna i stafningen utvisa ett vacklande såväl i ordens former som i uttal. Olikheter af detta slag uti en och samma handskrift kunna hafva sin grund, antingen uti samtidigt rådande olika uttal och språkbruk, eller också deruti, att senare afskrifvare till en del ändrat det äldre skrifsättet efter sin tids förändrade bruk. Båda dessa orsaker hafva utan tvifvel haft inflytande på vår äldsta Gutahandskrift, och troheten emot henne fordrar derföre att icke borttaga de olikheter, som kunna anses vara af sådant slag.
De ord, som har förekomma skrifna på tvefaldt sätt, äro följande: al, ulu och skal, skulu, et och at, conj. (mest i GS.), beþi och baþi, baþum, burg och Þorsborg, fiugur och fiuggur, fiugura och fygura, fyrir, fyri och firir, firi, hoyrin, hoystu och hoygri, hoygstr (comp. och sup. af haur l. haugr), hwilik och hwilikin, ir, iru och ier, ieru[1] (præs. af wera, wara), mandr och maþr,[2] or och war (wår), rygar, g. sg., och rug, a. sg. (rog), sinn, sitt m. m. och senn, sett m. m., spilla och spiella,
