Ett annat ställe, sannolikt äfven med förderfvad text, förekommer i k. 20: 14, der det handlar om oäkta sons arf, och hvarom stadgas, att ingen sådan genom något slags bevisning i afseende på sin börd kan vinna rätt till arf, såvida han ej har infödd Gotländsk både fader och moder, och han bör då bevisa med skrifven ättartafla, att tre af hans förfäder efter hvarandra äro Gotländske, hvaruppå uti A. följer: (15. 39) þa liautr sun þairi þriggiu lutu meþ niþium. Då detta ser ut att innehålla grammatikaliska orimfigheter, så föreslår Schlyt. att läsa: þ. l. s. þan(n) þriþia lut m. n., samt öfversätter: då ärfver den sonen en tredjedel med slägtingarne. Kanske har också häruti träffats det rätta, då detta stadgande, sålunda förstådt, i det närmaste lär stämma in med hvad andra lagar bestämma i liknande fall. Men om det icke vore alldeles omöjligt att antaga, att en annan slags arfsrätt i förevarande fall kunde hafva gällt på Gotland, hvilkets lag ändock innehåller åtskilliga andra egendomliga bestämmelser, så kunde man äfven tänka sig ett annat sätt att tolka detta svåra ställe, hvarvid vida mindre våld gjordes på språket i texten. Man ändrar då blott slutbokstäfverne i de två första af de tre tvistiga orden, och meningen får denna lydelse: þa liautr sun þaira þriggia (g. pl.) lutu (a. pl.) miþ niþium; då ärfver (eg. ljuter, får) sonen desse trennes (nl. förfäders) arfslotter med (de öfrige) slägtingarne, d. v. s. en sådan son får då, i mon af sin närhet i slägten och i förhållande till öfrige medarfvingars antal och rätt, taga arf efter sina förfäder i tre led, men icke längre tillbaka, t. ex. om det skulle utgå från det fjärde ledet. Skulle icke något sådant låta tänka sig såsom, en möjlighet?
Ännu ett par sådana dunkla ställen må vidröras. I början af k. 13 handlas det om den, som efter begånget dräp, begifver sig in uti sin utsedda fredskrets (banda). Det bestämmes huru gränsen bör dragas genom skogen midt emellan de tre gårdar (haimþorp), som få ligga inom denna hans fredskrets, och andra gårdar, som (7. 33) ”annat vegscogs liggia”, såsom det står i A., hvaremot B. har det begripligare ”annan wegh till schogs” &c., och hvilket Schlyt. också öfversätter: som ligga på andra sidan om skogen. Häremot är intet att anmärka, liksom ej häller mot läsningen i B., utom att man väl också kan tänka sig, att vegs, äfven utan præp. til, kan tagas såsom ett slags adv., liksom t. ex. 19. 26 laþigs om våren (g. sg. af ett gammalt laþigr m., vår, Gotl. lading m., Dalska lådig och låding m.), m. fl. — Uti k. 39 säges, i fråga om oqvådinsord: Skymfar man annan med sådana inför hela socknen &c. (26. 10) ok far asannat gart, þa byti hann &c. Att här blott saknas ett nekeord, synes antagligt, och är det
