sinne bättre, än du. Och kan jag ej begripa, huru folck kommit at utropa mig för ogudacktig och girug. Ty du wet Truls at jag inga odygder mera hatar än dessa, och at jag ej en gång kan höra talas om en Girigbuker utan wämjelse. Och hwad eljest min öfwrige wandel angår, som Bror altid har så mycket at säja på, så wil jag wäl sj på den, som skal kunna föra ett så nycktert, måtteligit och ärbart lefwerne, som jag. Och effter wi nu kommit at tala om sådane saker; så skal jag, (för ro skuld, berätta Bror, hwad jag för någon tid sedan sielf hörde wår egen Klåckare säga. Jo, så sade han, at han i hela Församblingen intet kiände någon så andächtig eller flittig Kyrkio-gångare, som jag är. Ja, den ährlige mannen sade ej heller något annat, än det som wärckeligen så i sanning är: Och lärer denne min trogna tiänare, Truls som nu är här närwarande, och många flere med honom, kunna witna, at jag ännu aldrig knapt en gång försummat någon Bönestund.
Truls.
Jag, det är sant, och mins jag ingen gång, at sådant händt, undantagandes härom dagen, då Mäklaren kom med panterne, som Herren wäl wet, just på den stunden, när Herren skulle gå dit.
H. Smulgråt.
Det war så, och må ingen undra, at jag den gången blef hindrad, eftersom jag fick ett så angelägit förfall. Förutan alt detta, wet du, Truls, at jag, af kiärlek och med ömkan för de Fattiga, gifwer hwar tredie Söndag en half Öre i pungen.
Truls.
Ja, Herre, det wet jag alt för wäl. Ty jag kommer wäl ihog, at jag, för den orsaken skuld, ibland om Söndags morgorne, har, som en galen Menniskia, måst löpa halfwa
