Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25

6. Inträdet.

HÅKAN SMULGRÅT och TRULS.

H. Smulgråt.

JAg wet ej hur det är fatt, at Birger altid kommer, och giör sig så grötmyndig til at tadla mit wäsende. Men war det icke rätt, at jag wjste af honom på det sättet, som jag giorde?

Truls.

Ja, öfwermåttan rätt och wäl, Herre.

H. Smulgråt.

Han hade på slutet ej mycket til at säja mer.

Truls.

Nej det är wisst Herre, Ty när I begynner, at blifwa rätt alfwarsam, så är ej godt at tala Er emot.

H. Smulgråt.

Ja det är sant. Ty då tål jag ej något skiämt. Men war det icke skam, at han ibland annat skulle förwita mig, at han har tagit min Dotter til sig? Jag wille för wissa orsaker skul ej swara derpå. Men jag tycker oförgripeligen at den goda Mannen wäl har tid både at föda och kläda henne. Ja men har han så. Och hwartil skulle han wäl eljest anwända sitt goda. Han som är både änkling och som jag hoppas barnlös dertil. Ty efter all liknelse, lärer, den enda Sonen, som han har hafft, och hwilcken för 10. åhr sedan reste utom Landz, antingen ej mera wara i lifwet, eller också långt borta i Barbariet, at han aldrig kan komma hit mera. Och har min Bror nu på någre åhr ej haft den ringaste efterrättelse ifrån honom. Men säj mig min ärliga Truls, tror du wäl, at min Bror ännu kan lefwa länge?

Truls.
D