Sida:Håkan Smulgråt-1739.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
55

honom sagt om Penningarne. Som jag wet, at denne gamla Token är mycket widskiepplig, så inbillade jag honom at jag wore bekant med en wiss kloker Man, som har lärdt Swart-Konsten, och fådt en starck spådoms Anda, och hwilcken kunde säja alt hwad man begiär weta af honom, både närwarande och tilkommande saker. Af honom sade jag, at han bäst kunde få weta den Personens Tilstånd, som jag för honom omtalt. När Gubben detta fick höra, blef han innerligen glad, och bad mig at skaffa honom denna kloka Mannen til sig, hwilcket jag ock lofwade honom.

Ingri.

Nå jag må skratta åt dina underliga uptog, Truls. Men, säj mig, kiänner du också någon sådan klok Man, som du talar om?

Truls.

Ja, jag kiänner ingen, som jag i detta måhlet håller för klokare än mig sielf, och skal jag spela honom denna saken, på sådant sätt, at han ej skal kiänna mig igen, då jag under detta namn, kan inbilla honom hwad jag wil.

Ingri.

Nå Truls, om du går härmed igenom, så håller jag dig för konstig. Men huru skal det gå sedan jag ändteligen blifwit Gifft med honom, och han finner sig wara bedragen angående Penningarne, som du lofwat honom.

Truls.

Pass du man på, at bry dig derom; utan lät mig sörja för altsammans. Jag skal wäl gå ut dermed, efter jag en gång tagit mig det före. Giör du dig emedlerfärdig, som jag förr sagt dig, så at du må wara tilredz, at taga emot Frijaren, när det behöfwes. Men sj der, hwar Gubben kommer. Jag wil nu straxt försöka mit Anslag.

Ingri går ut.


2. Inträ-