så mycket bättre, för Herrn. Men har hon ej något, så måste och Herrn låta nöja sig dermed.
H. Smulgråt.
Men det kan ju intet annat wara, än at hon måste hafwa wäl til bästa. Ty huru skulle den kloke Mannen kunnat liuga?
Kiöpmannen.
Jag wet ej, hwad det är för en klok Man, som Herren taler om. Men det wet jag och kan försäkra Herrn på, at den Person som han tagit sig til Fru, är så fattig, at hon ej äger det ringaste, och om Herren wil hafwa bewis derpå, så påtager jag mig at skaffa dem.
H. Smulgråt.
säger gråtandes:
Nå så må jag då säja, at jag är et uselt Creatur här på jorden, och at ingen kan wara olyckeligare än jag, som icke allenast fått en Hustru på halsen, den jag måste föda så länge hon lefwer, utan jag måste ock betala hennes Kläder, som hon har på sig. Det beklageligaste af alt är ändå detta, at jag måste wara förutan den ansenlige Egendom, som jag giort mig en så säker räkning på. Ach! jag arme och eländige Man, hwart skal jag taga wägen, och hwad skal jag nu begynna, sedan så stora saker slagit mig felt.
Medan detta talas, gråter och tinter TRULS wärre än Håkan. Håkan continuerar.
Sj stackars Truls, huru hiärteligen min olycka går honom til sinnes. Men hwad är härwid til at giöra? Jag är en olycklig Man, och i en olyklig stund kommen hit til werlden. Jag tror at jag rättnu ej mera har Lust at lefwa, utan at jag af harm och förtret går åstad och hänger up mig sielf.
Betäncker sig litet och säger sedan:
Ja, det blifwer derwid.
Ropar Truls:
