103
— Det gläder äfven mig, att Maria icke är förlofvad med Gustaf, ehuru de väl ett helt år kunna sägas varit det; men detta yttre offentliggörande, detta ringarnes vexlande, att detta ännu är ogjordt, gläder mig af hela min själ, ty vi få nu ett tillfälle att betyga den ädle Gustaf vår högaktning och gifva hans hjerta den högsta fröjd, det nu kan njuta, då vi i fängelset förbinda vårt barns sällhet och öde med den anklagade, den så nedrigt förföljde.
— Sylvén, Sylvén, hvad i Herrans namn säger du? Är då Gustafs glädje dig mera, än ditt eget barns välfärd! — utropade Hedda, utom sig af ångest.
En konvulsivisk ryckning skakade våldsamt Marias lemmar.
Prosten såg på sin hustru med en blick, som måste hafva trängt till djupet af hennes själ och der utöfvat en hastig förändring; ty hon tillade mildare: — Ja, — om än Gustaf är oskyldig, om …
— Jag väntade inte ett om i detta fall från dig, Hedda! — afbröt henne prosten. — Hvem skulle kunna neka, att icke dessa förhållanden äro djupt sorgliga? Men de gifva oss ju så rik anledning att tacka försynen, som icke låtit vårt barn falla ett offer för den niding, hvars nedrighet förorsakat dem. Fri och förhärligad skall Gustaf utgå ur sitt fängelse; men icke skola vi dröja att visa vår höga tro på hans oskuld, till dess icke en gång hans fiender kunna misstänka och beskugga den. Nej, vi skola handla så, att vi äro värdiga att kalla Gustaf son, och derföre ämnar jag, om Gud så vill, innan denna veckas slut föra Maria till den olyckliges hjerta!
Badande i tårar, kastade Maria sig till den älskade faderns bröst.
— Hedda, du följer ju med oss? — fortfor prosten och räckte med kärleksfull röst handen åt sin hustru.
