8
åt den härlighet, som ligger på andra sidan om Alperna, då jag med Gustaf får återvända till mitt hemland, till min fars hjerta.
Prosten var öfverraskad, var rörd öfver denna varma, allt delande vänskap, hvilken i Axels blick och röst framstod mera lefvande än i hans ord.
Fadern slöt honom till sitt bröst, och der hörde Axel ett ja, ett hjertligt ja, på den innerligaste bön, som någonsin utgått från hans hjerta.
O, hvad Axel nu var lycklig! Redan öppnade sig Rhentrakternas härliga panorama för hans inbillning, der han med Gustaf besåg de gamla riddarborgarne, der han med Gustaf plockade drufvor på de leende stränderna. Men Gustafs studier, hvilka, för den obestämda doktorspromotionen, just för det kommande året fordrade oafbruten tid och möda, huru skulle han kunna lemna dem? Och hade han ock kunnat det, skulle han, som mottagit så mycket af Axel, som med broderlig ömhet, ehuru med djup, fastän gömd smärta, varit Axels gäldenär, skulle han kunnat begagna sig af denna godhet? Nej, icke Gustaf; icke Helenas son, ehuru kanske ingen som han skulle fattat och i hjertat gömt det ovanliga i Axels och faderns handlingssätt.
Gustafs vägran, ehuru full af varm erkänsla och endast syftande på hans framtida bestämmelse, utöfvade dock en sorglig verkan på Axel; och fadern, som fullt genomsåg de begge själsvännernas hjertan, värderade dem båda för mycket för att såras af Axels liknöjdhet för resan.
Det blef nu beslutadt, att Axels resa skulle uppskjutas till nästa sommar, samt att vännerna under loppet af denna till sammans skulle till fots genomvandra Sveriges södra landskap, således äfven Gustafs hembygd. På hösten skulle Gustaf antaga en akademisk kondition och Axel återvända till Upsala.
