126
varit Gertruds trolofvade och de älskande föräldrarnes förklarade son. Och Gertrud! Nej, jag vill icke en gång för dig omtala hennes smärta. Jag tyckte redan, att englavingar höjde henne mot syskonlandet!
På Genève-sjöns vågor fördes jag mot Genève; men fråga mig icke efter dess sköna stränder, dess minnesvärda städer och slott. Jag vet derom ingenting, och mina anteckningar hafva derom ingenting att berätta. Allt var mig som ett mörkt virrvarr, afspegladt i mitt eget hjertas dystra inre.
Maria, du kallade mig alltid lycklig, icke så mycket för mitt lifs förhållanden, som för min, i din tanke, för en djup smärta otillgängliga natur. Ack, ingen natur är så glad, att han icke kan fattas af sorgen! Det är ej svårt att leende förbisegla de små, knappt märkbara skär, som möta oss på de klara, ljufva ungdomsvågorna; men låt den lockande blomsterön, mot hvilken hoppet styrde sin julle, i en hast förvandlas i en mördande klippa, mot hvilken han brytes, krossas, och se då, om icke hjertat krossas med honom?
Nu, Maria, du, min goda syster, som säkert af ömhet icke velat förbereda mig på Almas förlofning, skynda dig att om den gifva mig alla möjliga upplysningar du kan?
Är då den kärlek, som växer upp med oss, icke heller annat än en vårdagsdröm, bortbleknad för nya drömmar? O, mins Alma Himmelstalund? Mins hon icke, att himlen, tystnaden och stjernan bevittnade vårt förbund? Men fråga henne ej. Kan hon hafva glömt det, hvarföre då störa hennes soldag med dessa bleka, nattliga vålnader? Och skulle hon mot sin böjelse vara tvingad till detta steg, så gör icke offret svårare!
I afseende på vår arme Gustaf har jag gjort hvad jag kunnat; jag har skrifvit till dem, i hvilkas händer saken hvilar; jag har förändrat min resa, och i stället att draga längre mot söder, vänder jag om för att träffa Bren-
