130
sutto i andra ändan af rummet. Deras ögon möttes. — O, du arma olyckliga Alma! — tänkte Maria, och högt lyfte sig den lätta blondschaletten. — Du, min förlorade Åxels syster! suckade Alma, och hjertat var nära att brista i denna suck. Det lilla, nästan furstligt smyckade barnet hvilade redan i prostinnans armar. Prosten tog handboken, och ceremonien börjades. Alma aflöste mössan, Maria såg upp, och bredvid en ung Landers, mot hvilken Maria stod, mötte hennes öga en okänd karl med vackra, ehuru förfallna drag. — Det är han! ljöd det sorgligt i Marias hjerta. Ceremonien var slutad, den lilla var helgad, hade namn och hvilade redan åter vid det lycksaliga modershjertat. Brukspatronen instörtade i samma ögonblick, och trots ovighet och åskådare, nedföll han på knä framför modern och barnet, under en på gång rörande och löjlig vexling af tårar, löjen och utrop.
Salongen var åter full. Johanna syntes der ett ögonblick mild och älsklig och liksom omstrålad af modersfröjden.
Nu närmade sig baron Reichner i spetsen för ungkarlarne, för att af de jungfruliga läpparne erhålla den tidens vanliga faddertribut. Med en fästmans privilegierade frihet lade baronen sin arm omkring Almas lif, och tryckte en lätt kyss på de bildsköna läpparne.
— Tack vare den uteblifne löjtnanten, hvars representant jag blef! — utropade han lifligt; — ty det är ändå en härlig sak att äfven i sällskap få kyssa sin fästmö utan att tanterna behöfva sträfva att få ner ögonlocken, — och så applåderade han sig sjelf med ett klingande da capo.
Alma stod blyg och rodnade; men oaktadt den vänlighet, som låg utbredd öfver hennes anlete, framblickade dock det sorgsna hjertat under den lätta slöjan, åskådligt för alla, som i andra dagar sett henne.
Ovilkorligt smög sig en tår i prostinnans öga, hvil-
