149
Fjortonde kapitlet.
Redan hade julen inträdt. De husliga striderna hade firat en stilla försoningsfest; hjerta hade åter slutit sig till hjerta, och de lossnade kärleksbanden tycktes åter för evigt tillknutna.
Ensam i det ännu alltid tillslutna fängelset hade Gustaf suckande tillbringat de för honom glädjelösa högtidsdagarne, hade genomlefvat deras heliga minnen, men hade dock alltid med djup smärta återkommit till det mörker, som ouppklarnadt omtöcknade det sörjande ungdomslifvet.
Gustafs vänner, och i spetsen för dem den outtröttlige lagmannen, hade gjort allt för Gustafs sak. Alla voro öfvertygade om hans oskuld; men lagen hade icke tillräckliga bevis att döma honom fri. Öfver Ekdala tycktes förbannelsen hvila. Sjukdom, vansinne, utmätningar herskade der i en sorglig blandning; och det onda samvetet, hvilket så lätt insöfves i glädjens och lyckans armar, tycktes nu, omfattadt af plågornas och bekymrens jernklor, vaknat till en rasande förtviftan. Gulbleka och suckande gingo nu de: fordom så glada medlemmarna af den Brennerska familjen, liksom fångar, väntande domens afkunnande. I jemförelse med dessa, huru lycklig var icke Gu-
