159
moderlösa, som hon till ett heligt testamente lemnat mig, blir ett rikt arf för mina barn — tillade Charlotte, och tårarne droppade klara, under det goda medvetandets leende.
— Ja ja, gå, kära Lotta! — svarade Lovisa blidkad, — bara du icke blir sjuk; men vänta och drick åtminstone en half kopp kaffe.
Charlotte vägrade, men stoppade i stället i sin pirat tvenne saffransskifvor och några andra kaffebröd.
— Hvar skall jag säga, att du är, när de främmande fråga? — ropade Lovisa efter Charlotte i dörren.
— Hvad annat än sanning? — svarade Charlotte och ilade ut på gatan.
— Ett sådant hjerta den flickan har! — sade Lovisa och skyndade till fönstret, för att derifrån med ögonen följa Charlotte, hvilken hon dock snart förlorade ur sigte, i det hon vek af gatan till venster, och derifrån åt en trång gränd, som förde henne till ett litet lågt hus, i hvars till hälften nedfallna port Charlotte inträdde. Efter att hafva genomgått ett litet kök, der hon talade några ord med en halfsofvande gumma, öppnade hon sakta dörren till ett rum, från hvilket den nedfälda gardinen utstängde dagsljuset. På tå smög Charlotte fram till sängen, der skuggan af en mensklig varelse sorgligt räknade lifvets sista pendelknäppar. Vi känna den olyckliga, hvilken kärlek och förtviflan, dessa ofta trogna bundsförvandter, hade fört i detta elände. Rummets möbler utgjordes af en byrå, några stolar och en soffa, på hvilken en bildskön flicka slumrade. Öfver sängen hängde ett vackert karlporträtt, på hvilket den sjukas stora mörka öga vid Charlottes inträde hvilade. Blicken vändes mot Charlotte, och en utmärglad hand fattade hennes.
— Hur är det nu? — frågade Charlotte med denna röst, som i ömhetens och medlidandets stunder är qvinnan så egen.
