165
— Innan i morgon hafva vi före, Maria, — sade fadern, då han satte sig i vagnen, och modern bad Maria icke gråta, utan läsa något roligt, och icke glömma att äta af de favoriträtter, hon sjelf åt henne tillagat.
— Jag är då ensam och får gråta, minnas, tänka, utan att jag oroar någon dermed! — utbrast Maria, då hon inkommit i salen och stod der framför en sprakande brasa.
— Hvad, gråter du, Maria? Mamma sade, att jag icke skulle låta dig fälla en enda tår, — inföll Rosa, som kom häftigt inspringande och glad och tröstande hoppade upp på Maria.
— Jag gråter icke, Rosa lilla!
— Jo, du gråter; men, ser du, du får icke gråta mera i dag, det skall jag se efter. Och jag bryr mig icke om min stora docka; hon kan gerna sofva hela dagen. Jag skall vara med dig och tala om sagor och allt roligt jag vet.
— Men hör nu, Rosa lilla, — sade Maria och såg henne in i de strålande ögonen, det är ju synd, att dockan skall sofva hela dagen. Om jag lofvar dig att icke gråta, utan att vara glad och snäll, skulle du ej vilja ställa till ett litet julkalas för alla dina dockor?
Rosa klappade händerna af glädje, bad blott, att Maria skulle gifva henne mycket ur kryddskåpet, och tillade, att Maria, rättaren, Brita och ladugårds-Stina skulle vara med på kalaset. — Och så skall jag ha fram taflorna, som morbror Gustaf gjort, och så … men du ser nu igen så allvarsam ut, så att jag icke tror, att jag törs lemna dig ensam medan jag lagar till kalaset.
Maria försäkrade leende, att hon vore glad, och gick, åtföljd af Rosa, att framtaga barns vanliga kalasingredienser.
Hvarken prostinnan eller Maria hade någonsin varit så frikostig. Rosa storskrek af glädje, och Maria tänkte:
