167
hvaraf Marias förlofning och Gustafs fängelse samt borgmästarens uppförande upptogo hufvudsakligaste delen. Lidas lidande och död, Charlottes vakor och påbördandet af barnet omtalades på ett sätt, som nästan förskräckte Maria.
Sedan kaffet var drucket, tillsades om hästarne. Maria bad dem stanna qvar, ty det led mot skymningen, snön började falla i stora flingor, och det gjorde Maria ondt om de gamla, som skulle utsättas för mörker och yrväder; men de ärnade sofva under sin dotters tak, och således — de kunde ej öfvertalas.
— Att de kunna fara i sådant väglag! — suckade Maria och stoppade fällen om fru Myrlings fötter, och i detta ögonblick kände hon en känsla af ömhet för det gamla paret, ehuru hon i det andra tackade Gud, att de voro borta.
Knappt var Maria inkommen i salen, förrän en af församlingens mest ansedda och mest pratsamma bondgummor dit inträdde. Nytt kaffe och nytt tålamod blef följden af besöket, ehuru det senare mången gång svigtade vid det förras tillagande, hvilket Maria, kanske orättvist nog, tyckte gick mer än vanligt långsamt.
Efter en mängd frågor och inledningar kom ändtligen den beskedliga gumman fram med sitt ärende, som var, att Maria skulle söndagen derpå kläda hennes dotter till brud.
Maria hade genast gissat detta, men, oaktadt all öfverläggning, icke kunnat besluta hvad hon skulle svara. Hon sade dock, att hon nu icke kunde lemna bestämdt svar, emedan, i händelse af före, hon med sin far skulle företaga en länge tillärnad resa, hvilken för det dåliga väglagets skull blifvit uppskjuten.
Gumman försäkrade, att, i händelse af resa, de gerna ville uppskjuta bröllopet ännu en tid; — ty inte vill Kari-Lotta att nå'n ann ska viga na än vördi prosten. — Herre Gud, ho ha ju läst för honom — och inte vill ho
