191
rit här några veckor och skall ännu länge vara här. Hon är god som en engel, sjunger väl och gråter mycket. Jungfrun, hvilken jag aflockat allt detta, tror, att hon blifvit öfvergifven af sin fästman, eller ock, att hon icke för sina föräldrar får taga den hon vill. Tänk, den som finge uppfylla vakansen, bortkyssa tårarne och sjunga ett litet amoroso med den sköna alpdottern! — Axel log, dock utan att dela vännens intresse för den okända, och utan att vidare tänka på henne, ehuru Robertson ofta återkom till detta ämne. På allt sätt sökte han förmå Axel att skaffa honom upplysningar om den sköna systerdottern; men då Axel rent af vägrade och bad honom göra det sjelf, då var Robertson nära att vredgas, och frågade honom huru han, som i Upsala var en sådan beundrare af de sköna, kunnat blifva en sådan föraktare af dem; och så började han uppräkna allt det besvär, alla de frågor, Axel der gjort honom för att få reda på egarinnan till ett par vackra ögon, en täck fot, en liten välbildad hand, m. m.
— Älska blott en gång verkligt, Adolf, — genmälte Axel, — och den qvinliga skönheten skall du beskåda med känslor lik den, som i ett bildergalleri funnit en madonnabild, och hvars öga sedan endast hos henne kan se det sköna.
Emellertid var tiden för Adolfs vistande i Heidelberg förfluten. Han skulle vidare åt söder fortsätta den vetenskapliga resan, utan att innan dess kunna förskaffa sig ett ögonblicks samtal med tjuserskan, som han kallade den okända.
Med djup smärta åtskildes de båda landsmännen, hvilka nu, långt från hemmets jord, blifvit hvar andra kärare. De förenades af samma språk, samma minnen och af händelser, som djupt inverkat på dem båda.
Robertson var borta, och en outsäglig tomhet hade intagit Axels själ. Han kände sig så ensam, så öfvergifven, som hade han varit den ende i Guds stora, rika verld.
