16
lig för mig; och jag hade nu utgjutit min förtjusning till dig som jag i min villa i julas gjorde till Gustaf, då jag inbillade mig att älska Rosa; men huru annorlunda är det icke nu, sedan Almas bild så ljuft och odeladt uppfyller min själ! O, månne jag eger ett rum i hennes, ett sådant, som jag ville ega? Denna fråga får jag ej göra henne! Jag har lofvat dig och mitt samvete det, och jag vill hålla ord; men icke kunde jag ofta se henne ensam, då glömde jag, att hon är ett barn och att det vore synd att störa hennes frid.
Skratta icke åt mig, Maria; men tanken på Alma står i förening med min framtid och dess förhoppningar. När jag tänker på Almas ungdom och hennes mors högfärd, då fruktar jag; men majorens ord under vägen, den ömhet, som Alma alltid visat mig, i förening med de, som jag förmodar, dåliga affärerna, lugna mig åter. Dessutom hör det till min natur att se allt gladt och möjligt. Helsa Alma så ömt, så kärleksfullt, och lemna henne denna lilla blomma blå; den har vuxit vid — men det är sant, stället har ej värde för Alma — på mitt hjertas grund då; o, ja, säg henne det! Om jag nu rätt kunde framföra Gustafs och hans mors helsningar till dig! Dock, det kan jag ej; men att inga helsningar kunna vara ömmare, det skulle jag säga dig, i fall du icke visste det förut. Jag har bedt Gustaf skicka dig en blomma, men omöjligt. Han försmår kärlekens små symboler. Han tronar som en gud i sin himmel, och derför är han så säker, så stolt, eller, jag skall vara rättvis, för grannlaga, för samvetsgrann att taga sin tillflygt till dessa små hviskningar.
Gud vare lof, Maria, att allt mellan er står på så redig fot! Derför har du dock till en stor del att tacka Brenner; ty det skulle vara en sådan sinnesstämning som den, hvari hans häftiga uppförande försatt dig, för att gifva dig mod att upptäcka ditt hjerta. Och Gustaf, han skulle förr hafva sett tio brudgummar bortföra dig, än han i laga form skulle hafva anmält sin kärlek, så vida icke
