Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/201

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

197

— O Gud, är det möjligt! — utbrast Axel, och en svag rodnad färgade hans kinder. — Men gif mig det då genast, att jag ännu måtte få känna, att lifvet kan ega ögonblick af sällhet, — tillade han med häftig spänning.

Brefvet hvilade i Axels hand; och hade det än varit från Alma, skulle han icke med en ömmare blick kunnat hafva betraktat det.

— Hans stil, hans sigill! — utbrast han med rörande stämma. — Men det är mycket gammalt, — tillade han, då han såg i poststämpeln den 7 januari. — Har det kunnat gå så länge på vägen.

— O, det var grymt att så länge undanstjäla mig den enda glädje, som kunde försona mig med lifvet! — återtog han på deras svar, att det varit der fiera veckor. — Ack, tror ni icke, att blotta åsynen af detta bref är för mig mera välgörande, än alla de pulver och mixturer, hvarmed ni minutligen plågat mig? Dock, jag är orättvis! Ni har velat mig väl! Ni glömde, att för själssjukdom måste man begagna själskurer, — tillade han lugnare och uppbröt Gustafs bref.

— Det är så dunkelt för mina ögon; jag ser icke redigt. Släpp in mera dager!

Gardinen drogs upp; det hjelpte icke. — Nå, så läs då för mig! — utbrast han otålig. — Man måste vara mycket svag, då man öfverlemnar en sådan sysselsättning åt en annan, — suckade han, och hufvudet nedsjönk djupt mot kudden.

— Nej, blif inne och lär att känna min vän! — sade han vänligt, då han såg fru Hertzner färdig att lemna rummet.

Doktorn började läsningen.

Läsare, du känner Gustaf, du vet, hvarom hans bref handlar och kan således icke önska afhöra det samma, men jag skulle i det stället önska att i en spegel kunna visa dig de djupa och vexlande känslor, hvarmed den sjuke