200
Tjugonde kapitlet.
Låtom oss nu göra ett besök hos Alma. Den stockholmska karnevalen var i sitt högsta flor. Baler, supéer, slädpartier, spektakler omvexlade i ett dagligt virrvarr. Majorens eller rättare majorskan deltog i allt, och majoren måste, likt mången äkta man, följa med för att betala, bjuda armen åt sin utstyrda gemål, och sedan sucka öfver den långa tiden (majoren spelade aldrig), de stora utgifterna, samt uttänka nya utvägar att fylla den tomma kassan.
Alma fördes eller snarare släpades omkring öfver allt, med tåren i ögat och leendet på läpparne. Hon var öfver allt den skönaste, den mest fjäsade, kanske ofta den afundade. Hon var ung, vacker, förtjusande; och hade hon ej varit allt detta, skulle hon dock varit salongernas strålande komet; ty hon var ny, var fästmö, egenskaper, hvilka äro nog att väcka uppseende och låta en flicka komma på modet. Och ändå kunde icke den allmänna hyllningen, de sjutton åren lifva Almas hjerta. Hon var vänlig, mild, man skulle kunna säga glad, men aldrig lifvad, aldrig road; detta bemärkte dock ingen. Det låg så mycken oskuld, så mycken mildhet i hennes väsende, att man, lånande la Vallières benämning,
