220
i denna stund välkommen; och kanske ville han ock, innan sin afresa, se den af Adolf så mycket omtalade flickan, då händelsen just erbjöd honom det.
Han öfverlade ännu, då steg åter hördes i den lilla salongen. Han måste således dröja, harpan stämdes och efter några fulla, ehuru sväfvande ackorder klingade Teklas härliga sång ur Schillers Wallenstein: »Der Eichwald brauset, die Wolken ziehn», på klara vågor genom det rosendoftande rummet, genom Axels darrande själ, som kände sitt hjertas lif och död uttalad i den sköna sången.
Rösten var Axel bekant; men han visste dock ej hvar han hört den samma. Han var mjukare, mera klagande än Almas; — dock, nu sjunger Alma så, — tänkte Axel och liksom badade sin själ i de milda tonvågorna.
Sången tystnade; en djup suck bäfvade ur sångerskans hjerta. Axel hörde det genom den blott tillskjutna dörren, och vågade knappt andas, af fruktan att förråda sin närvaro.
— Äfven hon har delat Teklas öde, äfven hon har lefvat och älskat! — tänkte Axel med ömt deltagande, och hade gerna önskat väggen genomskinlig för att se den gestalt, hvars själ så vemodsfullt uttalat sig i sången.
— Du redan här, Otilia! — ljöd nu fru Hertzners milda stämma.
— Otilia, ja, så heter hon, — tänkte Axel och lyssnade och darrade.
— Gråt icke, goda Otilia; mins, att det, som här synes oss svårt och dunkelt, blir oss en gång klart, — fortfort fru Hertzner.
Axel smög till fönstret för att försöka, om han ej genom det kunde komma ned i trädgården, ty hans belägenhet var nu förtretlig. Men det var icke möjligt utan att förorsaka buller.
— Men moster, äfven du har gråtit? — Känner äfven du så djupt skilsmessan från honom, att han redan
