Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

229

Tjuguandra kapitlet.

Sina föräldrars enda barn, hade Gertrud, lekande och lycklig, liksom på rosor dansat genom barndomens och den första ungdomens lustgård. Skön till kropp och själ, hade endast kärlek mött henne. Föräldrar, lärare, vänner, alla hade älskat henne; och hon, med ett hjerta så varmt och kärleksfullt, att det velat omfamna hela verlden, mottog denna allmänna hyllning, som blomman solstrålarne. Hon log och utvecklades i deras lifgifvande värme, som just tycktes vara hennes lifsluft, hennes rätta element. Hennes bildning var sann och djupare, än en blott åskådare skulle hafva tilltrott en natur, hvars grundton tycktes vara skämt och glädje. Musik och poesi, dessa himlasyskon, utgjorde hennes älsklingssällskap. De voro liksom införlifvade med hennes själ; men hon älskade dem i alla deras olika omskiftningar. Från den glada dansmusiken till den djupa koralen, från Schillers Don Carlos till de små glada tillfällighetsrimmen, allt förstod, allt älskade hon; och hvilket hon för ögonblicket hörde, tycktes mest förtjusa henne — Hon ryckte till sig hvarje skönt närvarande, — för att öfva sitt hjerta i den sällhet, hvaraf det kände sig ge-