238
pappa sjelf ordnade i nya band. Den svarta tvättkannan med tillbehör, som förr stod i kakelugnsvrån på det lilla omålade ekbordet, var utbytt mot en från Rörstrand af hvitaste slag, hvilken stod helt prydligt på den betsade kommoden; och sjelfva Gustaf II Adolf och Mårten Luther, hvilkas porträtt prydde väggarne, hade på sin djupa ålderdom fått vara med om den allmänna föryngringen. Alla förändringar hade prosten gerna tillåtit, ehuru han ibland sagt: »att det kunde gå an med mindre»; men när prostinnan föreslog, att den gamla ekbyrån, som fordom varit prostens, hvilken ärft den efter sin far, och som på Axels femtonde födelsedag med jublande glädje blifvit mottagen af honom, nu skulle sättas i gästkammaren i flygeln, och en chiffonier i stället anskaffas åt Axel, då skakade prosten på hufvudet och satte sig bestämdt emot sin hustrus vilja.
— Nå men kära Sylvén, du, som vill ha harmoni i allt, säg mig nu upprigtigt, om du icke tycker, att den här gamla byrån bland det här nya och vackra ser ut lik som om min salig mormor skulle stå upp och placeras mellan Maria och hennes samtida? Gumman, som var en präktig prostinna på sin tid, skulle nu göra lika slät figur bland de unga fickorna som din salig farfars byrå bland de nya möblerna.
— Ja, derför skulle allt varit som det var, enkelt och öfverensstämmande; och jag slår vad, att Axel tyckt mera om det, än att nu få lof att leka främmande i det egna, gamla rummet, af fruktan att smutsa de fina möblerna och röka ner de nya gardinerna, ty vet du, Hedda, att allt det der har ändå varit en bra onödig utgift.
— Herre Gud, Sylvén, är icke din gosse värd mera än det här skräpet, och håller du icke honom kärare än den lilla summa du utgifvit för honom? Åt hvem samlar du, om icke åt dina barn? Och att se dem glada, medan du lefver, är det icke din största fröjd och något hvar-
