247
stafs sällhet låta honom inblicka i det för honom tillstängda paradiset?
Med dessa och likartade tankar sysselsatte sig fadershjertat, ur hvilket mången djup suck pressades, då ett häftigt skällande, ja, nästan skrikande af hunden, som lösryckt sig ur Rosas knä, der han och kattungen lekte, väckte så väl prostinnan och prosten som de förlofvade.
— Släpp ut Fanchon, Rosa! — sade prostinnan litet vresigt, då hon blef störd i räkningen just som hjerter kung föll till huset.
Rosa lydde; men hon hann ej till dörren, förr än den öppnades och en hög, som det syntes, mörk gestalt inträdde, på hvilken hunden i samma ögonblick hoppade upp, skrikande af glädje.
Själens öga är oberoende af det yttre mörkret. Att det var den älskade, den väntade, det såg, det kände alla, och »Axel!» det dyra, älskade namnet, klingade nu på faders- och moderskärlekens, systerömhetens och vänskapens skönaste toner den ädle ynglingen till möte, som nästan flög ur famn i famn, under ljuf glömska af allt, utom ögonblickets salighet.
— Ljus! ljus — ropade prostinnan, hvarvid tårarne droppade ned på Axels kind. — Jag vill se min son, min Axel!
Rosa, den enda, som kunde skilja en tanke från Axel, inkom snart med ljus; brasan påtändes, gardinerna nedsläpptes, och den trefliga salen strålade af ljus. Nu beskådades Axel, som ännu knappt kunde sätta sina känslor i hörbart språk.
— Du är dig lik, min älskling, min Axel! — utbrast prostinnan gång efter annan, medan prosten, icke villad af kindens rosor och återseendets glädje, med en suck gömde en motsatt tanke i sin själ; men sedan de första ögonblicken voro förbi och frågorna börjat, samt Axel med sin vanliga liflighet och älskvärdhet besvarat dem, då villades äfven fadersblicken, och han tillskref sin första
