250
Der vandrade han nu genom den tjocka granskogen, på den smala gångstigen, oskådlig för hvarje menskligt öga, men icke för Axels, som klart upplystes af minnets säkra fyrbåk. Ofta stannade han, sorgligt leende mot dessa hågkomstens oaser, hvilka med vårgrönska och solsken uppspirade bland höstens härjningar, bland ugglornas skri och de af stormen dels uppryckta, dels afbrutna trädens brakande. Snart stannade han dock icke mera; han ilade liksom hade nattens mörka andar förföljt honom, eller som skyndade han undan storm och mörker till en vänlig härd, der ljus och kärlek väntade honom.
Axel hade genomgått skogen, tvenne ängar och en sköflad björklund, nu återstod blott en backe, en allé, och han hade hunnit vandringens mål.
Men hvad är det, som skimrar mellan träden der borta, som med hvarje steg utbreder en klarare låga? — — En ryslig aning fattar Axels själ. Nästan flygande ilar han öfver backen, genom allén; och se, Strålvik, det stolta, prunkande Strålvik, stod der i ryslig glans, i vådeldens flammande lågor framför Axel, hvars mod ett ögonblick var nära att sjunka. Alla lågo försänkta i midnattens djupa sömn; alla slumrade trygga för att snart fattas af dödens lågor. Och Alma, — var hon kanske ej redan fattad af dem? Ty elden utbröt just från den del af huset, der hennes rum var beläget.
Vi vilja icke försöka teckna de känslor, som qvalde Axels själ, och hvilka satte hela hans naturliga mod och beslutsamhet i den högsta spänning. — Eld! Eld! — ropade han och fattade i strängen till klockan, hvilken satt vid gafveln på en af flyglarne, som beboddes af statfolket, samt ringde med kraftfull häftighet. Stormen tycktes i detta ögonblick hvila sina starka vingar, och vid de fasaväckande ljuden vaknade de förskräckta menniskorna, hvilka yrvakna och rådlösa rusade ut, färdiga att nedfalla vid den syn, som mötte deras ögon.
