262
nat och hennes vakthafvande tärnor, som kände sin matmoders tunga sömn, sakta aflägsnat sig.
— Ske din vilje, min Gud! — utropade Alma, sedan modern tillslutit dörren. Hon aftog ringen, som nära ett år tryckt det späda fingret, och en ljuf vårvind susade i hjertat och aflöste dess tunga fängelseluft. De bleka lifsblommorna logo åter i dagg och fägring, alla mörka bilder försvanno, en enda härlig gestalt qvarstod der ensam och skön: denna enda var Axel; och alla det jungfruliga hjertats känslor, den första, den enda åter tillåtna kärlekens Vestasflammor stego likt heliga offerlågor upp mot den älskade ynglingen. Men faderns, den dyre faderns sorg och moderns förtviflan störde hennes lycksalighet. Hon gret, hon bäfvade, hon njöt, hon visste icke rätt huru det var; men slutligen upplöste sig allt, så väl smärta som glädjebäfningar, i en varm, innerlig bön, och från den inslumrade hon slutligen lugnt och ljuft, som barnet i modersfamnen.
Emellertid hade det nästan nedbrunna, af majorskan förgätna ljus, som hon glömt qvar i skrifrummet, antändt en mängd papper, hvaraf bordet, på hvilket det stod, var uppfyldt, ty från detta rum utgingo de lågor, som inom några timmar förtärde den ståtliga byggnaden och hvilka, utan Axels ankomst, skulle hafva förtärt alla dess invånare.
Alma hade vaknat af en tryckande rök; ty skrifrummet var icke långt aflägset från det rum hon bebodde. Hon anade genast olyckan, sprang upp, påtog en underklädning, kastade en schal öfver sina skuldror och skyndade genom kabinettet, innanför hvilket majorskans sängkammare var belägen. Hon ville dit in, ville uppväcka, rädda modern, men hunnen till dörren, neddignade hon kraftlös, sanslös, och det var der, som Axel fann henne.
