265
Att han, för att rädda Alma, vågat sitt lif — det var ju naturligt — men att han satt det på ett ännu farligare prof för att rädda majorskan, henne, hvars högmod frånröfvat honom hans ungdoms brud, hans lefnads lycka — — — O, visst var det ljuft att vara fader till en sådan son! om ock tanken, att det var Almas mor, blandade sitt jordestoft i den kärleksrika handlingen.
Majorskan hade intagit gästkammaren och Alma Marias
rum. Öfver den förra vakade prostinnan med tillhjelp af
Stina, öfver den andra Maria och Axel. Gustaf gick
mellan de båda sjukrummen, uppmärksam, outtröttlig, så
i afseende på användandet af sin konst som sin
menniskokärlek, och majoren, den beklagansvärde majoren,
tillbringade hos maka och barn alla de stunder, han kunde
undanrycka de nödvändiga bestyr och anordningar, som fäste
honom vid hans nedbrända Strålvik.
Den ena af de båda flyglarna hade blifvit räddad. Den ämnade majoren låta inreda till vinterboning åt sig och sin familj, ehuru han bäfvade vid tanken på huru han skulle kunna komma fram med detta förslag till sin hustru. Hura skulle han kunna beveka henne att bebo samma rum, som statfolket bebott?
Han fruktade och var nästan säker, att Stockholm vore det enda, som skulle kunna ersätta henne det praktfulla Strålvik, och till en vinter i hufvudstaden hade majoren icke tillgångar.
Emellertid voro dessa tankar och den oro, de medförde, vida underordnade det djupa bekymmer, han hade öfver sina kära sjuka, hvilkas tillfrisknande, enligt hvad Gustaf sade, icke ännu ingifvit några säkra förhoppningar. Likväl, ehuru svagt Almas tillstånd än var, fruktade Gustaf dock mera för majorskan, ty hon hade erhållit ett
