23
hon ville ej ohelga denna tid. Hon fruktade, att vidrörandet af detta ämne skulle låta Alma klart inblicka i sitt eget hjerta, der Maria redan sett Axel i ett för den goda flickan ännu icke fullt tydligt ljus.
Ofta hade Alma, sedan de samtalat om barndomen eller blickat utåt framtiden, fallit gråtande i Marias armar; men denna hade då förstått att leda Almas tankar på det, som uteslutande borde sysselsätta dem, utan att låtsa ana orsaken till hennes tårar; och oaktadt sin längtan efter Axel, hvilken skulle tillbringa några veckor hemma, innan han företoge sin utländska resa, önskade Maria, att han icke måtte hemkomma, innan Alma befäst det sköna förbundet. Hon kände det häftiga i Axels känslor, hvilka allt sedan promotionen framstått som fullt utvecklad kärlek till Alma. Alla hans bref voro uppfylda af Alma på kärlekens mest glödande språk.
Blott ännu några dagar, och Marias önskan var uppfyld; ty Alma hade redan söndagen förut firat den högtidliga konfirmationsfesten, och nu skulle följande dagens sol belysa lifvets enda rent himmelska stund.
— Du säger, att jag aldrig blir så lycksalig som i morgon, Maria, — sade Alma och blickade djupt in i Marias öga; — men skall jag icke bli det lika så mycket, om ej mer, för hvarje gång jag får böja knä vid samma altare?
— Nej, Alma; ty du blir aldrig så ren som nu!
— Men hvarför icke? Jag tycker mig aldrig kunna blifva annat än god och ren. Ack, Maria, huru skulle det hjerta, som hvilat vid Jesu bröst, så kunna glömma denna salighet, att det kunde klappa för något, som misshagade honom!
— Du fromma, rena helgontro, som talar som engeln innan syndafallet! — utbrast Maria, och slöt, djupt rörd, den nästan förklarade engeln i sin famn.
— Ack, om icke pappa sjuknat, — sade slutligen Alma, — så hade säkert han och kanske mamma och brö-
