280
skan med darrande, nästan ljudlös stämma? — — Detta är en fråga, som stundeligen bränner min själ, — en fråga, på hvilken jag natt och dag grubblar. — Majorskan fattade vid dessa ord sin mans hand, den hon krampaktigt tryckte, i det hon såg på honom med en blick, så ångestfull, så djupt förkrossad, att majoren hade svårt att tillbakahålla sina tårar.
Majorskan förnyade ännu en gång sin fråga.
— Ack, min älskade Thérèse, jag har icke nog djupt blickat in i det andliga lifvets under för att tillfredsställande kunna besvara din fråga; men i den heliga bok, der det står: »att våra gerningar följa oss efter» står också, att: »När Herran är mycken barmhertighet». Och när vi här känna en djup ånger öfver våra gerningar, — när vi i de olyckor, som de draga öfver oss, se och erkänna följderna deraf, — se Guds rättvisa straff derför, så tror jag, att de icke följa oss in i evigheten.
— Ack, så ljufliga ord, min Otto! — utbrast majorskan med kärleksfull stämma.
— Ja, sannerligen ljufliga, min dyra maka! men prosten skall dock gifva dig en ändå ljufligare och mer tröstrik förklaring deröfver. Vil du, att jag skall bedja honom komma in?
— Ja, Otto!
Några ögonblick derefter inträdde prosten.
Majorskan biktade för honom hela sitt oroliga hjerta med dess djupa ånger, dess oroliga frågor. Och prosten talade länge — talade varmt, kärleksfullt, tröstande, så som en Herrans tjenare kan och bör tala till en ångerfull syndare.
Öfver majorskans anlete utbredde sig en ljuflig frid. Hon utsträckte sina matta händer mot prosten.
— Tack! — tack! sade hon med en röst och en blick, som förklarade, att dessa ord voro utgångna ur djupet af hennes själ.
