285
Alma hade upprest sig.
Modern hade troget fasthållit sin dotters hand, hvilken hon nu med djup rörelse lade i Axels.
— Förlåt mig, Axel! — och tagen denna lön af eder döende moders hand. — Axel! du skall ju också belöna Alma, — min dyra Alma? — Den döende hade med svag, ofta afbruten stämma, uttalat dessa ord, och hennes slocknande, ehuru i detta ögonblick af en varm kärleksstråle uppklarnade öga, hvilade välsignande på de unga trolofvade, som knäböjde vid dödslägret. Med majorens hand sluten i sin, sade hon honom och sina barn med kärleksfull, ehuru hviskande, ofta afbruten stämma sitt sista farväl. Äfven till Gustaf, denne hennes outtröttlige läkare, och den familj, till hvilken hon kände sig stå i så stor förbindelse, stammade hon några tacksamma, ehuru knappt hörbara ord. Hon låg sedan lugn med tillslutna ögon och ojemna andedrag.
Dagen hade sjunkit. Aftonen var mild och ljuf som en vårqväll. Hela naturen låg stilla och andlös, lik ett tyst afsked till det sjunkande kyrkoåret, öfver hvars sista timmar helgemålsklämtningen tonade sin frid. O, huru mången hade ej under loppet af det flydda året med helig glädje lyssnat till de högtidliga ljuden och likasom gungad på deras heliga vågor vandrat upp till fridsborgen. Men ack, månget älskande hjerta hade ock i dem hört grafljuden — hört dem likt hamrande slag på likkistan!
Majorskan hade hört klockljuden. — Hon uppslog ännu en gång sitt öga. — Hon sammanknäppte sina händer. — Ett fridens leende gled öfver de bleka läpparne, som sakta rörde sig till hennes sista bön. — Men intet jordiskt öra kunde förnimma de böners ord, med hvilka hennes ande vid de sista klockljuden, sväfvade upp till »Honom, när hvilken är mycken barmhertighet».
