25
hagen hos dem, som taga upp källan, och så sprang jag hit att hemta dig.
Alma blef nöjd, om icke fullt lugn, och mötte de hemkommande vid trädgården.
Nu flög icke Alma i Axels faran, nu jublade icke detta »Axel!» honom till mötes; och ändå, månne icke den stumma helsningen sade mera?
Axels drag blefvo allvarliga vid åsynen af Alma. Maria förstod den heliga tanke, hon väckte i broderns själ, och hon blef mindre orolig.
Aftonen försvann fridfull och stilla, och de begge flickorna inträdde i ljuf sinnesstämning i den lilla vänliga kammaren, der Alma somnade stilla från morgondagens ljusa aningar, och Maria från de helsningar, Axel medfört från Gustaf, till hvilken han nu sagt farväl, ett farväl, som kostat Axel så mycken smärta, att han nästan ångrat sig att någonsin hafva beslutat att lemna fäderneslandet.
Helgdagsmorgonen 1og vänlig och solklar öfver den vårliga nejden, då tempelklockans första kallande toner väckte Alma till lifvets skönaste sabbat. Inslumrandet hade blott varit en afbruten, kanske under sömnen fortsatt bön; ty händerna voro sammanknäppta, då Alma öppnade ögat och — bad så, som själen sällan kan bedja på jorden.
— Din klädning är kommen, Alma lilla, — sade Maria, som inträdde och kysste den hulda flickan, hvilken nu stod med tårfylda ögon blickande mot kyrkan.
Alma lindade sina blottade armar kring Marias hals, och de greto båda.
— Nej, icke den klädningen, — sade Maria, då Alma hunnit så långt, att hon skulle påtaga en svart tibetsklädning, och i det samma upplyfte hon en stor ask, som stod bakom soffan.
— Ack, när icke pappa kom, hvad skulle då klädningen här att göra? — sade Alma och öppnade mekaniskt asklocket.
