34
Brukspatronen var ovärderlig på resor, deri kommo de alla öfverens. — Ack, han är ovärderlig i allt! — tänkte Johanna i sitt hjertas tysta tacksamhet.
— Nå, min bror, hvarmed skall dagen passera? — frågade prosten, då sällskapet andra morgonen satt omkring kaffebordet.
— Med en segelfärd till Marieborg och Loddby, dessa ställen, som ni funno så vackra vid förbifarten.
Förslaget vann fullkomligt bifall.
— De unga fruntimren dela icke vårt tycke, — sade Lemner, som såg Alma och Maria stående tysta vid ett fönster; men Johanna skådade kärleksfullt bedjande på sin man, och han tystnade.
— Ännu blåser den ljufva hemvinden, — sade Axel, då den lilla slupen, under blåsinstrumenters toner, raskt ilade framåt på den glatta vågen.
De landade, besågo, beundrade, åto frukost, tackade brukspatronen; men det låg något mekaniskt i allt det och det syntes, att ingenting rätt kunde lifva dem.
De sågo alla ut som: »hvad skulle vi göra här?» De ville och ville icke möta hvar andras blickar, och ändå försmälte blick i blick, själ i själ.
Sedan de återkommit till staden, besågos kyrkor, pappersbruk och fabriker. De ilade, anförda af Lemner, från ställe till ställe, liksom fruktade de hvilan, och ändå frågade hvar och en sig sjelf, om detta var rätta användandet af en sådan dag som denna.
Middagen var bestäld på Himmelstalund, dit de anlände i brukspatronens vagn. Allt var der väl ordnadt i en af de mindre brunnsbyggnaderna, åt hvilka de gamla höga träden gåfvo en mystisk skugga.
Det var som funno sig nu alla bättre; ty tvånget började aflösas af starkare känslor, och de sågo ut som gästerna vid en afskedsfest.
Axel kämpade längst och svårast. Hvar och en af de andra skulle blott skiljas endast vid honom; men han
