39
den skall jag skaffa mig, och den skall Axel ha för att gifva åt Alma. Det är ändå något, — fortfor han och gick i det samma att utföra sitt förslag.
— Främmande från bord! — ljöd det nu öfver det stojande vimlet. Dessa ord kunna likna ljudet af en dödsklocka, I veten det alla, som någon gång aflägsnat er från en strand, der de skilt er från det käraste eller de käraste.
En rysning genomfor Axels själ. Han stod ännu på däcket hos de älskade.
— Gå till Maria, Axel! — sade fadern med sjelfbeherskningens kraft, då landgången var färdig att intagas.
Ännu en handtryckning, ett blickarnes slutliga farväl, och Axel stod, ehuru vid Marias sida, på den tomma, öde stranden, stod der stum och orörlig ännu länge sedan de sista, allt svagare och svagare konturerna försvunnit af de älskade gestalterna.
— Jag har ännu dig, Maria, — hviskade Axel innerligt, då han en timme senare upplyfte systern i vagnen, hvilken i samma ögonblick, dragen af trenne skjutshästar, ilade genom Söder-Storgata, för att föra våra resande till Söderköping, derifrån de skulle fortsätta vägen till Vestervik.
Lemner och skjutsbonden underhöllo ett lifligt samtal. De andra sutto tysta; men då de kommo närmare den lilla staden, återkom småningom målet, om icke glädjen, och Göta Kanal, öfver hvilken de nu passerade, och vilken Johanna och Maria aldrig sett, blef nu ämnet för samtalet.
— Redan här, Axel! Nå, det kan man kalla ett godt möte! utropade en ung, ljuslett yngling, hvilken, solbränd ch dammig, nedhoppade ur en hög skjutskärra, då brukspatronens vagn stannade på Söderköpings gästgifvargård.
— Hvad fan, är du icke i Westervik, Robertson? — genmälte Axel med förvåning, och skakade ynglingens hand.
